det verkar som om sommaren är en tid för återanpassning, tankar och en semester som sätter dåliga egenskaper framför de bra...ibland känns sommaren som en lång plåga...
många i närheten drar sig ned mot mörkare vatten, och det känns som om det ligger i luften, det som inte bör ligga där, det som ingen vill tala om, men som många kanske måste, det som avgör en ständigt nalkandes framtid...ett uppbrott som förstör relationer och band...det är trist, trist som satan...
vi var själva där nyss, stod vid ett vägskäl och diskuterade möjligheter...ensamhetens stig eller fortsätta på tvåsamheten...egentligen var det ett enkelt val, men det är tungt när man är där...men det känns redan som om det är mil sedan det hände...och egentligen är det kanske det!
vi var mitt upp i allt...en födelsedag, en 30-års fest och ett bröllop...och där började vi tveka på självklarheter som det inte borde tvekas om, men som en storm som drev fram på öppet vatten lade den sig även till rätta vi strandkanten med ett ansiktsutryck som sa "det trodde ni aldrig...att allt kan vara så skört?"...men vi är tillbaks, på väg mot evigheten jag vill leva i!
nu får vi istället vara mellanhänder i dramat som utspelar sig omkring oss, det är sorgligt och depremerande, men livet är så oförutsägbart och en del tecken så svårtydliga att det behövs mikroskopisk precision...men jag älskar dig!
____________________________________________
vad som hände i Norge tänker jag inte tala om, det har alla andra redan gjort...vi kan väl stillsamt konstatera att det har hänt?
____________________________________________
Bobo (a.k.a. Bodil Murphy, eller syster) visade mig en låt som är så otroligt bra...det kanske är jag som har en perverterad förkärlek för sorgsna låtar, men i vilket fall...
"Never mind I'll find
Someone like you
I wish nothing but the best for you
Too.. Don't forget me
I beg
I remember you said
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead"
Adele - Someone Like You
Den är bra, riktigt bra, och kanske kan förklara vad många går igenom, eller har gått?
______________________________________
Det får vara bra nu...snart börjar terminen med religion...I Like It...a LOT!
//Herr Arnell
.PS.I will stand up straight even when Meadow City falls.DS.
måndag 1 augusti 2011
lördag 16 juli 2011
things we lost in the fire
hela världen stod i brand och hettan gjorde mig nervös...inte kunde detta vara slutet, inte kunde detta vara tiden när vi skulle förskjutas mot sämre tider?
packade sin väska och försvann, som en skugga som skyggar från ljuset, som en skadeskjutet djur drog han sig tillbaka...själv stod jag kvar som en förlamad och såg tiden passera i ultrarapid...allt vi någonsin gjorde känns som en spark i skrevet på den människa jag är idag, människor gör HLR på en för längesen död patient...vi kommer aldrig tillbaka...
jag lämnar några efter mig i en desperat jakt för att nå fram till de framför mig, det är ett moment 22 som jag inte kan hantera, som jag inte kan vrida mig runt och komma över...det är som det är...
lyft mig upp, gör mig glad, var min hamn, jag måste finna ro för min skakande hand, jag måste bygga upp alla värderingar från början, måste höja blicken, se framtiden som det vackra det är, inte det skrämmande det kunde vara...
jag försöker leva fullt ut, försöker fullfölja mina mål, försöker vara en bättre man, men ibland känns det som ett oändligt nederlag
många menar att det alltid kommer ljus efter mörkret...men borde det inte komma mörker efter ljus med?
jag vet inte, jag vrider mig u t o i n, men får inget grepp...egentligen kanske jag bara är ensam här på en bakgård i en stad med storhetskomplex, allt är så förbannat tyst, ingen säger ngt, ingen vet vad som skall hända...jag dricker ur min kopp kaffe (som för länge sen kallnat), sätter på en film jag sett för många gånger och försöker somna i soffan...en trasig själ i en hel kropp som inte förstår...
_______________________________
det lät mörkt, det lät ångestfyllt, det lät kanske inte alls så bra, men ta det för vad det är, ord som skapas i samma ögonblick som fingrarna vandrar över tangetbordet, inget annat, inget genomtänkt, ingen ni behöver försöka förstå er på...det är bara Jag, och allt låter mycket bättre med en ton av bitterhet!
älskar!
//Herr Arnell
.PS. Meadow City is burning, can anyone save us?.DS.
packade sin väska och försvann, som en skugga som skyggar från ljuset, som en skadeskjutet djur drog han sig tillbaka...själv stod jag kvar som en förlamad och såg tiden passera i ultrarapid...allt vi någonsin gjorde känns som en spark i skrevet på den människa jag är idag, människor gör HLR på en för längesen död patient...vi kommer aldrig tillbaka...
jag lämnar några efter mig i en desperat jakt för att nå fram till de framför mig, det är ett moment 22 som jag inte kan hantera, som jag inte kan vrida mig runt och komma över...det är som det är...
lyft mig upp, gör mig glad, var min hamn, jag måste finna ro för min skakande hand, jag måste bygga upp alla värderingar från början, måste höja blicken, se framtiden som det vackra det är, inte det skrämmande det kunde vara...
jag försöker leva fullt ut, försöker fullfölja mina mål, försöker vara en bättre man, men ibland känns det som ett oändligt nederlag
många menar att det alltid kommer ljus efter mörkret...men borde det inte komma mörker efter ljus med?
jag vet inte, jag vrider mig u t o i n, men får inget grepp...egentligen kanske jag bara är ensam här på en bakgård i en stad med storhetskomplex, allt är så förbannat tyst, ingen säger ngt, ingen vet vad som skall hända...jag dricker ur min kopp kaffe (som för länge sen kallnat), sätter på en film jag sett för många gånger och försöker somna i soffan...en trasig själ i en hel kropp som inte förstår...
_______________________________
det lät mörkt, det lät ångestfyllt, det lät kanske inte alls så bra, men ta det för vad det är, ord som skapas i samma ögonblick som fingrarna vandrar över tangetbordet, inget annat, inget genomtänkt, ingen ni behöver försöka förstå er på...det är bara Jag, och allt låter mycket bättre med en ton av bitterhet!
älskar!
//Herr Arnell
.PS. Meadow City is burning, can anyone save us?.DS.
fredag 15 juli 2011
Livet är stort
mitt liv går i ljusets hastighet och ibland är jag inte mer än obeservatör av det som händer...det tar mig ut till ingenstans och överallt...det bromsar till vid händelser som sker men jag kan inte styra...
går i en dimma, känner inte längre saker, smakar inte samma, luktar inte längre, är ständigt trött...det brukar gå över, säkert denna gång med...eller är jag bara ett korthus som snart rasar?
mitt liv lever, men är det j a g som lever det, eller är jag den ständiga observatören
oh..vad ska vi ta oss till?
när man samtalar med människor, anser de alltid att jag kommit så långt, och det har jag...men jag är ledsen, ibland tycker jag att jag levt för mycket, och jag kan inte hjälpa det, kan inte förklara det, det bara är en del av mig som ständigt kommer dragandes med sina mörka demoner och försätter mig i en form av känslolös dvala...jag vrider och vänder, och oftast finner jag en väg ur, men ibland känns vägen avlägsen, som en oas i öknen, som ett torkande vattenhål, som den sista bit av luft som finns för mig att andas...
förlåt...det är svårt att tala om det, för jag har aldrig några förklaringar...inga argument som håller...jag kan inte mer än bara vara!
det kanske bara är så att livet ibland är för stort för mig att kunna absorbera, allt som händer, allt som borde hända, kanske är det saker som händer som skrämmer mig, kanske gör livet mig lite illa till mods...kanske är jag en av alla dem?!?
jag älskar, och jag gör det gärna, ogärna och alltid...finns det kärlek till allt, alla och ingen, måste man dela med sig?!?
"What a wicked game you play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To make me dream of you"
___________________________________________________________________
imorn är en ny dag, kanske är jag redan då på väg ur snåren...låt oss hoppas på det!
//Herr Arnell
.PS.Things no longer feel the same in Meadow City, but a brighter day is in sight.DS.
går i en dimma, känner inte längre saker, smakar inte samma, luktar inte längre, är ständigt trött...det brukar gå över, säkert denna gång med...eller är jag bara ett korthus som snart rasar?
mitt liv lever, men är det j a g som lever det, eller är jag den ständiga observatören
oh..vad ska vi ta oss till?
när man samtalar med människor, anser de alltid att jag kommit så långt, och det har jag...men jag är ledsen, ibland tycker jag att jag levt för mycket, och jag kan inte hjälpa det, kan inte förklara det, det bara är en del av mig som ständigt kommer dragandes med sina mörka demoner och försätter mig i en form av känslolös dvala...jag vrider och vänder, och oftast finner jag en väg ur, men ibland känns vägen avlägsen, som en oas i öknen, som ett torkande vattenhål, som den sista bit av luft som finns för mig att andas...
förlåt...det är svårt att tala om det, för jag har aldrig några förklaringar...inga argument som håller...jag kan inte mer än bara vara!
det kanske bara är så att livet ibland är för stort för mig att kunna absorbera, allt som händer, allt som borde hända, kanske är det saker som händer som skrämmer mig, kanske gör livet mig lite illa till mods...kanske är jag en av alla dem?!?
jag älskar, och jag gör det gärna, ogärna och alltid...finns det kärlek till allt, alla och ingen, måste man dela med sig?!?
"What a wicked game you play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To make me dream of you"
___________________________________________________________________
imorn är en ny dag, kanske är jag redan då på väg ur snåren...låt oss hoppas på det!
//Herr Arnell
.PS.Things no longer feel the same in Meadow City, but a brighter day is in sight.DS.
lördag 25 juni 2011
uppehållstillstånd
jag ger mig själv ett tillstånd av upphåll i denna form av skrivande...
sommaren är här, så om ni tittar in, kan ni lika gärna titta ut!
jag återkommer i höst, om lusten tvingar sig på...just nu är det härdsmälta här så var snäll och återkom!
ses
//Herr Arnell
sommaren är här, så om ni tittar in, kan ni lika gärna titta ut!
jag återkommer i höst, om lusten tvingar sig på...just nu är det härdsmälta här så var snäll och återkom!
ses
//Herr Arnell
torsdag 2 juni 2011
Whoops!
it's been a while...but I'm still the same, just slight different!
jag lovade mig själv för länge sen, någonstans i begynnelsen av denna bloggs livstid att den dagen jag börjar gnälla över mitt liv med dess olika problem, den dagen dör denna blogg...det har inte hänt än, men det är på väg...
jag har aldrig ansett att pengar är något att haka upp sig på, inte alls så att jag varit nonchalant (jag skiter ju inte direkt pengar), men dålig ekonomi har aldrig berört mig...för ett tag sen insåg jag varför, den har aldrig valt att spendera tid med mig...
nu står den dock här i all sin prakt och glänser, utan att det finns något att glänsa med...många menar, precis som jag, att pengar är en bisak, att det är det goda i livet som räknas. Idag ser jag det konstiga i det livet, för bristen på pengar ger en sådan bismak!
_______________________________________________________________
annars är allt som det ska, livet står mig upp i halsen och det finns för alla att smaka av min galla, men egentligen är jag inte så intresserad av att bjuda, jag brukar hellre vända mig till mig själv, där får man de bästa svaren....och ja, ibland är min egna tystnad det bästa som finns...
____________________________________________________
imorn är det en ny dag...som vanligt!
//Herr Arnell
.PS. There's an economic crisis going on in Meadow City...I'm just riding along .DS.
jag lovade mig själv för länge sen, någonstans i begynnelsen av denna bloggs livstid att den dagen jag börjar gnälla över mitt liv med dess olika problem, den dagen dör denna blogg...det har inte hänt än, men det är på väg...
jag har aldrig ansett att pengar är något att haka upp sig på, inte alls så att jag varit nonchalant (jag skiter ju inte direkt pengar), men dålig ekonomi har aldrig berört mig...för ett tag sen insåg jag varför, den har aldrig valt att spendera tid med mig...
nu står den dock här i all sin prakt och glänser, utan att det finns något att glänsa med...många menar, precis som jag, att pengar är en bisak, att det är det goda i livet som räknas. Idag ser jag det konstiga i det livet, för bristen på pengar ger en sådan bismak!
_______________________________________________________________
annars är allt som det ska, livet står mig upp i halsen och det finns för alla att smaka av min galla, men egentligen är jag inte så intresserad av att bjuda, jag brukar hellre vända mig till mig själv, där får man de bästa svaren....och ja, ibland är min egna tystnad det bästa som finns...
____________________________________________________
imorn är det en ny dag...som vanligt!
//Herr Arnell
.PS. There's an economic crisis going on in Meadow City...I'm just riding along .DS.
måndag 16 maj 2011
always look on the bright side of life
När alkoholdimmorna lagt sig över staden och den sista fanfaren ljudit, då stiger jag ur min koma och övervinner saligheten...det är nu jag skapar mitt konungarike
som en ensam riddare, skadad och förvirrad, beträder jag de robusta gatorna som skall utgöra grunden för min imperialism...i skriken från de fördömda målar jag väggarna med ord bara jag kan tyda, in i evigheten vandrar jag, och där klarmrar jag mig fast...
framtiden skapar jag ur stoftet av cigarettrök och urdrukna vinflaskor, och mot solnedgången rider jag med blicken högt över horisonten...
eller?
jag vet inte, du vet inte, ingen vet vad någon behöver veta!
_______________________________________
satt inne förra veckan, grundade på mitt arbete och försöp mig på solskenet utanför, jag christine och sebaztian, de sista orörda pajasarna som irrar omkring bland brunbrändhet och sandstänk...det var vackert, det var skönt och framför allt...det var vi!
snubblade in på Cloetta för att stirra mig blind på skateboarding, blev uppfriskad av asiater och dryckessugen av en till synes trött och ointresserad Hök, men det var bra, det var jag o min bror, de sista legionärerna från Skruket...intressant och gemensamt!
_________________________________________
far min tog sig i kragen han inte behövde och kastade sig ut från 3000 m höjd, det var otroligt fascinerande och själv blev jag lite lätt ramla-från-himlen-sugen...someday or no-day?
den siste baronen av Hermanshult, han flög, han hoppade, han landade...men inget gjorde han själv!
_________________________________________
skall fortsätta på min produkt, som ligger och guppar i skummen av ointresse på ett usb-minne högre upp bland dammråttor och turkosa spargrisar...inte idag, i morgon, på fredag ska jag mer eller mindre vara klar...
tycker det är sorgligt att höra hur människor beklagar sig över att de inte hinner färdigt, att deras produkt inte kommer att läggas ut för åskådning för konsumtion, att tiden varit knapp...men tiden för fylla, dagen efter ångest och återförsupning har man tid med...trött på människor som inte kan hantera situationen, prioritera och planera...jag skrattar mig till sömns över deras enfaldhet, över deras brist på självinsikt, och att jag kommer sitta med en färdig produkt, klar att betygsättas medan de får spendera sommaren med att kryssa sig egenom arbetet ännu en gång...jag är full av självkärlek...det är inte så lustigt när man älskar sig själv!?!
_____________________________________________________
det får ta slut nu...i morgon är gårdagen bortglömt och återigen stirrar jag in i skärvorna av det jag skapat...de sista pusselbitarna faller snart på plats!
//Herr Arnell
.PS. I Meadow City, all you need is a pair of boots, a set of clothes and probably a motorcycle. DS.
som en ensam riddare, skadad och förvirrad, beträder jag de robusta gatorna som skall utgöra grunden för min imperialism...i skriken från de fördömda målar jag väggarna med ord bara jag kan tyda, in i evigheten vandrar jag, och där klarmrar jag mig fast...
framtiden skapar jag ur stoftet av cigarettrök och urdrukna vinflaskor, och mot solnedgången rider jag med blicken högt över horisonten...
eller?
jag vet inte, du vet inte, ingen vet vad någon behöver veta!
_______________________________________
satt inne förra veckan, grundade på mitt arbete och försöp mig på solskenet utanför, jag christine och sebaztian, de sista orörda pajasarna som irrar omkring bland brunbrändhet och sandstänk...det var vackert, det var skönt och framför allt...det var vi!
snubblade in på Cloetta för att stirra mig blind på skateboarding, blev uppfriskad av asiater och dryckessugen av en till synes trött och ointresserad Hök, men det var bra, det var jag o min bror, de sista legionärerna från Skruket...intressant och gemensamt!
_________________________________________
far min tog sig i kragen han inte behövde och kastade sig ut från 3000 m höjd, det var otroligt fascinerande och själv blev jag lite lätt ramla-från-himlen-sugen...someday or no-day?
den siste baronen av Hermanshult, han flög, han hoppade, han landade...men inget gjorde han själv!
_________________________________________
skall fortsätta på min produkt, som ligger och guppar i skummen av ointresse på ett usb-minne högre upp bland dammråttor och turkosa spargrisar...inte idag, i morgon, på fredag ska jag mer eller mindre vara klar...
tycker det är sorgligt att höra hur människor beklagar sig över att de inte hinner färdigt, att deras produkt inte kommer att läggas ut för åskådning för konsumtion, att tiden varit knapp...men tiden för fylla, dagen efter ångest och återförsupning har man tid med...trött på människor som inte kan hantera situationen, prioritera och planera...jag skrattar mig till sömns över deras enfaldhet, över deras brist på självinsikt, och att jag kommer sitta med en färdig produkt, klar att betygsättas medan de får spendera sommaren med att kryssa sig egenom arbetet ännu en gång...jag är full av självkärlek...det är inte så lustigt när man älskar sig själv!?!
_____________________________________________________
det får ta slut nu...i morgon är gårdagen bortglömt och återigen stirrar jag in i skärvorna av det jag skapat...de sista pusselbitarna faller snart på plats!
//Herr Arnell
.PS. I Meadow City, all you need is a pair of boots, a set of clothes and probably a motorcycle. DS.
torsdag 28 april 2011
senaste tiden rakt av
har inte haft lust att skriva, känner mig som en krossad spegel som mest ligger och refelexterar
påsken flöt på som en helg som alla andra, lite quality-time med systrar o bror (m. fam.)...det var lugnt o skönt...
nu som oftast sitter jag med stora, ömmande ögon och stirrar på en skärm, skriver någon form av uppsatts ingen egentligen bryr sig om, tror inte någon skulle reagera om den inte skrevs alls faktiskt, men det är bara en sak som måste göras, bedömas och bokföras...som resten av livet antar jag...
missade visst våren, för helt plötsligt står sommaren med sin skrud och svettas...eller det är väl egentligen jag som svettas men det behöver ni inte tala om, det gör ju redan jag...det kanske är vår, det är ju kallt på nätterna, fast då ligger jag oftast under tjocka t(ö)cken o flimmrar...
det är visst valborg runt knuten, ännu en orsak för massor av människor att stirra blint ned i botten på burkar o flaskor, meningslösa diskussioner och ändlösa konflikter som ingen egentligen skulle behöva bry sig om, om det inte var för att uppstoppade människor som sitter och antecknar i sina blaskor och diskuterar hur det går utför för ungdomen...vilken tur att jag inte är en av dem, de som antecknar alltså...det blir säkert ett, två o tre glas vin i helgen, meningsklösa diskussioner...dock ska jag hålla mig borta från konflikterna o blaskorna...det kan väl ni med göra?
___________________
bestämde mig för att inte bjuda, det är förlåtet, bortglömt och utspritt som krutet i en hagelpatron efter att man tryckt på avtryckaren...vi bryter alla ihop o går vidare...hörde att det fanns viktigare saker i livet...så är det säkert!
___________________
säsongen drar igång efter helgen...följer ni med?...gör inte det, det kommer bli en lång ändlös skavande upplevelse...någon skulle kalla det förödmjukelse...jag tar det ordet när säsongen är slut...men det lutar åt det hållet!
___________________
bröllop imorn? Tack, men nej tack...skiter fullständigt i om ännu en av alla inavlade släkter i Europa ska bjuda till fest...och i förlängningen är väl kungabröllop bara ett kontrakt som tillgodoser behovet av fortsatt (in)avel?
______________________________rEpUbLiKaN___________________________
tänker, försöker, drar mig bakåt...kör nog solo ett tag till...känns OK so far!
_____________________________________"___"_______________
älskar dig
//Herr Arnell
.PS.Medow City is on fire this weekend.DS.
påsken flöt på som en helg som alla andra, lite quality-time med systrar o bror (m. fam.)...det var lugnt o skönt...
nu som oftast sitter jag med stora, ömmande ögon och stirrar på en skärm, skriver någon form av uppsatts ingen egentligen bryr sig om, tror inte någon skulle reagera om den inte skrevs alls faktiskt, men det är bara en sak som måste göras, bedömas och bokföras...som resten av livet antar jag...
missade visst våren, för helt plötsligt står sommaren med sin skrud och svettas...eller det är väl egentligen jag som svettas men det behöver ni inte tala om, det gör ju redan jag...det kanske är vår, det är ju kallt på nätterna, fast då ligger jag oftast under tjocka t(ö)cken o flimmrar...
det är visst valborg runt knuten, ännu en orsak för massor av människor att stirra blint ned i botten på burkar o flaskor, meningslösa diskussioner och ändlösa konflikter som ingen egentligen skulle behöva bry sig om, om det inte var för att uppstoppade människor som sitter och antecknar i sina blaskor och diskuterar hur det går utför för ungdomen...vilken tur att jag inte är en av dem, de som antecknar alltså...det blir säkert ett, två o tre glas vin i helgen, meningsklösa diskussioner...dock ska jag hålla mig borta från konflikterna o blaskorna...det kan väl ni med göra?
___________________
bestämde mig för att inte bjuda, det är förlåtet, bortglömt och utspritt som krutet i en hagelpatron efter att man tryckt på avtryckaren...vi bryter alla ihop o går vidare...hörde att det fanns viktigare saker i livet...så är det säkert!
___________________
säsongen drar igång efter helgen...följer ni med?...gör inte det, det kommer bli en lång ändlös skavande upplevelse...någon skulle kalla det förödmjukelse...jag tar det ordet när säsongen är slut...men det lutar åt det hållet!
___________________
bröllop imorn? Tack, men nej tack...skiter fullständigt i om ännu en av alla inavlade släkter i Europa ska bjuda till fest...och i förlängningen är väl kungabröllop bara ett kontrakt som tillgodoser behovet av fortsatt (in)avel?
______________________________rEpUbLiKaN___________________________
tänker, försöker, drar mig bakåt...kör nog solo ett tag till...känns OK so far!
_____________________________________"___"_______________
älskar dig
//Herr Arnell
.PS.Medow City is on fire this weekend.DS.
onsdag 20 april 2011
en Onsdag som alla andra
vi närmar oss dagen då allt levande skall återuppleva miraklet, då vi verkligen skall få veta hur det känns att leva...den dagen vi alla ser fram emot...
jag ser fram emot den, det gör jag verkligen, men inte av den anledning som drygt 2 miljarder andra gör...jag längtar efter frosseriet, och till viss del lättjan...det är så jag firar Herrens återkomst
___________________________________________________________
känner mig inte så låg längre, ibland snarare hög som ett hus, hög på vad livet har att erbjuda, eller snarare vad livet bjudit mig på...
återvände till huset som sonar mina brott, för återupplevelse av det goda, för känslan av att vara en del av något större...allt jag trodde jag skulle finna fanns inte kvar, lockelsen var inte alls densamma, önskan om att ha något fanns inte längre, trots alla mina försök kunde jag inte förmå mig själv att tända till...baksidan av det mynt jag nu vänt är lika vackert som förr om inte vackrare!
du är vinden jag försöker fånga
landskapet jag vill vandra i
himlen jag vill ta del av
horisonten jag spanar efter
du är de oskrivna reglerna
förståelsen i det ofrörstådda
hemligheten jag inte delar
tiden som står still
önskningarna som slog in
känslorna jag känner
hoppet jag litar på
livet jag vill leva
________________________________________________
jag tror att det är så det är ibland, vi upptäcker, går tillbaka och återupptäcker, inte bara livet, utan allt, kärleken, mystiken i att vara ett barn, hela universum som omsluter oss...jag vet inte, ibland känns allt så banalt enkelt, ibland så motstridigt svårt...och ibland? Likgiltigt!
_______________:::_______________________________
imorn blir det påskbord i A-huset...körven är stekt god damn it!
//Herr Arnell
.PS.Easter in Meadow City.DS.
jag ser fram emot den, det gör jag verkligen, men inte av den anledning som drygt 2 miljarder andra gör...jag längtar efter frosseriet, och till viss del lättjan...det är så jag firar Herrens återkomst
___________________________________________________________
känner mig inte så låg längre, ibland snarare hög som ett hus, hög på vad livet har att erbjuda, eller snarare vad livet bjudit mig på...
återvände till huset som sonar mina brott, för återupplevelse av det goda, för känslan av att vara en del av något större...allt jag trodde jag skulle finna fanns inte kvar, lockelsen var inte alls densamma, önskan om att ha något fanns inte längre, trots alla mina försök kunde jag inte förmå mig själv att tända till...baksidan av det mynt jag nu vänt är lika vackert som förr om inte vackrare!
du är vinden jag försöker fånga
landskapet jag vill vandra i
himlen jag vill ta del av
horisonten jag spanar efter
du är de oskrivna reglerna
förståelsen i det ofrörstådda
hemligheten jag inte delar
tiden som står still
önskningarna som slog in
känslorna jag känner
hoppet jag litar på
livet jag vill leva
________________________________________________
jag tror att det är så det är ibland, vi upptäcker, går tillbaka och återupptäcker, inte bara livet, utan allt, kärleken, mystiken i att vara ett barn, hela universum som omsluter oss...jag vet inte, ibland känns allt så banalt enkelt, ibland så motstridigt svårt...och ibland? Likgiltigt!
_______________:::_______________________________
imorn blir det påskbord i A-huset...körven är stekt god damn it!
//Herr Arnell
.PS.Easter in Meadow City.DS.
fredag 15 april 2011
a horse with no name
Idag var en fredag som alla antar jag, den sista vardagen i denna vecka...
P ramlade in vid lunch, lade sig till rätta på golvet med ångestfyllda ögon...somnat hade han gjort, om inte A hade överöst oss med frågor om kriterier och faktorer...det finns knappt tid för reflektion över det nyss lästa...ibland våldgästar hon mig...lönlöst...
tror jag kör solo i fortsättningen...om ingen invänder, men det är väl lika troligt som återuppståndelsen (och nej, det är inget Historiska faktum!)
det känns ändå som om något saknas, men det kanske är en Hemlighet, som ingen tänker berätta för mig...låt mig bara stå mot världen som ett fån och skämmas!
_______________________________________________________
känns som om jag återvänt fullt ut nu, ingen dragandes oro över vad som setts, ingen ångest över vad som bör göras...livet träffar oss alla, frågan är bara hur man ska komma ur det levande!
den här gången återuppstod jag och fortsatte med blicken högt!
_________________________________________________________
Christine är och snackar med sina arbetskamrater, en after work...som hon förtjänar det, trivs gör hon med och det är fantastiskt...jag unnar henna verkligen detta...skönt!
Seabaz sover som en stock...åt all mat som serverades och däckade som en fura...skönt för honom!
Det är bara jag och Enzo...men han sover med, vilket innebär tystnad...tur för honom...skönt för mig!
__________________________________________________
det är väl detta som kallas för torka!?!
det kommer snart igen, behöver bara lite motivation...
//Herr Arnell
.PS. No Vacation in Meadow City.DS.
P ramlade in vid lunch, lade sig till rätta på golvet med ångestfyllda ögon...somnat hade han gjort, om inte A hade överöst oss med frågor om kriterier och faktorer...det finns knappt tid för reflektion över det nyss lästa...ibland våldgästar hon mig...lönlöst...
tror jag kör solo i fortsättningen...om ingen invänder, men det är väl lika troligt som återuppståndelsen (och nej, det är inget Historiska faktum!)
det känns ändå som om något saknas, men det kanske är en Hemlighet, som ingen tänker berätta för mig...låt mig bara stå mot världen som ett fån och skämmas!
_______________________________________________________
känns som om jag återvänt fullt ut nu, ingen dragandes oro över vad som setts, ingen ångest över vad som bör göras...livet träffar oss alla, frågan är bara hur man ska komma ur det levande!
den här gången återuppstod jag och fortsatte med blicken högt!
_________________________________________________________
"I've been through the desert on a horse with no name,
It felt good to be out of the rain.
In the desert you can remember your name,
'Cause there ain't no one for to give you no pain."
_________________________________________________________
Christine är och snackar med sina arbetskamrater, en after work...som hon förtjänar det, trivs gör hon med och det är fantastiskt...jag unnar henna verkligen detta...skönt!
Seabaz sover som en stock...åt all mat som serverades och däckade som en fura...skönt för honom!
Det är bara jag och Enzo...men han sover med, vilket innebär tystnad...tur för honom...skönt för mig!
__________________________________________________
det är väl detta som kallas för torka!?!
det kommer snart igen, behöver bara lite motivation...
//Herr Arnell
.PS. No Vacation in Meadow City.DS.
söndag 10 april 2011
det var vår, och det var midnatt igen
det var en nostalgitripp i evighet...det var samma människor fast något uppgraderade, något förändrade och kanske mer härdade av livets alla vägskäl...det var i alla fall en bra början på nyfunna diskussioner och ändlöst talande om vad man gör nu...
jag finner mig själv i diskussioner, eller konversationer, tänkandes på något annat, jag finner mig själv genuint ointresserad av vad andra har att säga, så länge det inte handlar om mig, kanske finns det uns av narcissism hos mig, och helt ärligt är det ingenting jag verkar bry mig om, det känns helt enkelt som en del av mig...jag accepterar och går vidare...
__________________________________________
det är 10 år sedan, ett decennium, det känns som evigheter, och det borde vara det med...det är svunna tider som vi inte längre borde ha några känslomässiga svårigheter att hantera, om man inte gick igenom ett helvete, och det finns säkert de som gjorde det, men jag är inte en av dem, och de jag trodde mig känna på den tiden borde inte vara en av dem heller...snarare tvärtom...
jag tänker aldrig be om ursäkt för att jag var tonåring, alla har varit det, eller kommer att bli det, visst finns det saker man ångrar man gjorde eller sa, men det är historia nu, vi har alla brutit ihop och gått vidare, och det finns ingen anledning att ha tveksamheter över det som varit...istället bör vi hålla huvudet högt och se framåt...det är inte åren som förändrat oss, det är vi som förändrat åren...och till vår fördel...
jag vill tro att det är så, allt som hände där uti i skogarna kring gamla E:4an är en tid av sorglöst leverne, oskyldiga ungdomsår som skapat oss, som format oss till dem vi är idag, och vad man har gjort, hur man än mår så torde tiden gjort oss till bättre människor...jag må vara en bitter själ, men jag är högst levande och jag älskar mig själv för den jag är, inte för den jag kunde blivit...
det finns en LW strof för alla sorger vi gått igenom, en strof för alla känslor vi känt, LW var en stor del av oss...gör mig en tjänst, titta aldrig i bakspegeln med ånger, håll blicken stadigt framåt och följ den stig, och det liv som utspelar sig framför dig...det är precis det jag tänker göra
10 years, and I have no regrets, neither should you...
_________________________________________________
vi tog en vårpromenad över vägen bort mot tinnerö för att grilla korv...bara vi och en dåligt konstruerad engångsgrill...men vi fick våra korvar, vi fick vår tid...och jag älskar att bara vara vi, en treenighet som är oförstörbar...
//Arnell
.PS. A Long Walk Down Memory Lane in Meadow City.DS.
jag finner mig själv i diskussioner, eller konversationer, tänkandes på något annat, jag finner mig själv genuint ointresserad av vad andra har att säga, så länge det inte handlar om mig, kanske finns det uns av narcissism hos mig, och helt ärligt är det ingenting jag verkar bry mig om, det känns helt enkelt som en del av mig...jag accepterar och går vidare...
__________________________________________
det är 10 år sedan, ett decennium, det känns som evigheter, och det borde vara det med...det är svunna tider som vi inte längre borde ha några känslomässiga svårigheter att hantera, om man inte gick igenom ett helvete, och det finns säkert de som gjorde det, men jag är inte en av dem, och de jag trodde mig känna på den tiden borde inte vara en av dem heller...snarare tvärtom...
jag tänker aldrig be om ursäkt för att jag var tonåring, alla har varit det, eller kommer att bli det, visst finns det saker man ångrar man gjorde eller sa, men det är historia nu, vi har alla brutit ihop och gått vidare, och det finns ingen anledning att ha tveksamheter över det som varit...istället bör vi hålla huvudet högt och se framåt...det är inte åren som förändrat oss, det är vi som förändrat åren...och till vår fördel...
jag vill tro att det är så, allt som hände där uti i skogarna kring gamla E:4an är en tid av sorglöst leverne, oskyldiga ungdomsår som skapat oss, som format oss till dem vi är idag, och vad man har gjort, hur man än mår så torde tiden gjort oss till bättre människor...jag må vara en bitter själ, men jag är högst levande och jag älskar mig själv för den jag är, inte för den jag kunde blivit...
det finns en LW strof för alla sorger vi gått igenom, en strof för alla känslor vi känt, LW var en stor del av oss...gör mig en tjänst, titta aldrig i bakspegeln med ånger, håll blicken stadigt framåt och följ den stig, och det liv som utspelar sig framför dig...det är precis det jag tänker göra
10 years, and I have no regrets, neither should you...
_________________________________________________
vi tog en vårpromenad över vägen bort mot tinnerö för att grilla korv...bara vi och en dåligt konstruerad engångsgrill...men vi fick våra korvar, vi fick vår tid...och jag älskar att bara vara vi, en treenighet som är oförstörbar...
//Arnell
.PS. A Long Walk Down Memory Lane in Meadow City.DS.
torsdag 7 april 2011
vinden blåser och jag minns
idag sken solen...det kändes verkligen som vår för första gången sen jag återvände hem...satte mig mot ett elskåp längs husväggen och njöt, kisade mot den stora gula och samlade löven i knät...det var underbart...vackert, ensamt och stillsamt på samma gång...
jag måste dock förundras över dessa stackars markarbetare, underhållare, ja, ni kan kalla dem vad ni vill...idag ven vinden som om den flydde från något, träden skakade som av rädsla och löven virvlade runt om hela gården...då, denna dag, och alla andra dagar löven ligger på marken och vinden viner, då bestämmer sig de stackars (dumma) markarbetarna för att blåsa löv!?!...
jag tror det ligger i deras gener, det verkar som om att alla markarbetare får total härdsmälta varje gång det blåser så träden nästa faller omkull...de går med sina lövblåsare och blåser löv...som av någon konstig anledning inte lägger sig för att vila i de högar de försöker skapa...hur tänker man då?..har de tänkt? ingår deras lön i vår hyra? för i så fall tycker jag nog att pengarna kan läggas på mer meningsfulla saker...inte behöver man kasta pengarna med vinden?
IDIOTI!
__________________________________________________________________
om jag, någon dag, kommer att skriva en memoar, om mitt förträffliga liv vet jag exakt hur den skall börja, var i tiden och exakt vad jag skall berätta...det var lite av det jag funderade på då när löven vandrade runt mitt ansikte:
"om man tar tåget från Linköping mot Norrköping, och tvingar sig längst rälsen kommer man att passera mina ungdomssamhällen, de som format mig, de som skapat den människa som idag sitter bakom den penna, som formar dessa ord. Rälsen följer G:a E4:an förbi Linghem vidare mot Törnevalla, förbi Gistad och bort mot Norsholm, Kimstad och Norrköping. Låt oss stanna längs rälsen, låt oss dra i nödbromsen vid Gistad och börja historien om hur jag bröt ihop och gick vidare...låt oss börja där."
den skulle fortsätta med hur jag väntade under tunneln, hur min mamma bakade, om hur min far lärde mig om livet på sitt sätt, om hur mina systrar för länge sen flytt hemmet och hur jag avgudade min bror. Om hur äcklad jag var av min hemby, om hur man omvärderar saker, om kärlek, hat, mobbning och om beslut som tagit mig dit jag borde vara när memoarerna skrivs...det kommer säkerligen bli en lång resa...den kommer vara ett perfekt avslut på allt!
den kommer vara en hyllning...till allt och alla!
__________________________________________________________________
jag tror jag börjar nu...
//Arnell
.PS. Walking through my memories, Meadow City is a perfect place for that kind of thing.DS.
jag måste dock förundras över dessa stackars markarbetare, underhållare, ja, ni kan kalla dem vad ni vill...idag ven vinden som om den flydde från något, träden skakade som av rädsla och löven virvlade runt om hela gården...då, denna dag, och alla andra dagar löven ligger på marken och vinden viner, då bestämmer sig de stackars (dumma) markarbetarna för att blåsa löv!?!...
jag tror det ligger i deras gener, det verkar som om att alla markarbetare får total härdsmälta varje gång det blåser så träden nästa faller omkull...de går med sina lövblåsare och blåser löv...som av någon konstig anledning inte lägger sig för att vila i de högar de försöker skapa...hur tänker man då?..har de tänkt? ingår deras lön i vår hyra? för i så fall tycker jag nog att pengarna kan läggas på mer meningsfulla saker...inte behöver man kasta pengarna med vinden?
IDIOTI!
__________________________________________________________________
om jag, någon dag, kommer att skriva en memoar, om mitt förträffliga liv vet jag exakt hur den skall börja, var i tiden och exakt vad jag skall berätta...det var lite av det jag funderade på då när löven vandrade runt mitt ansikte:
"om man tar tåget från Linköping mot Norrköping, och tvingar sig längst rälsen kommer man att passera mina ungdomssamhällen, de som format mig, de som skapat den människa som idag sitter bakom den penna, som formar dessa ord. Rälsen följer G:a E4:an förbi Linghem vidare mot Törnevalla, förbi Gistad och bort mot Norsholm, Kimstad och Norrköping. Låt oss stanna längs rälsen, låt oss dra i nödbromsen vid Gistad och börja historien om hur jag bröt ihop och gick vidare...låt oss börja där."
den skulle fortsätta med hur jag väntade under tunneln, hur min mamma bakade, om hur min far lärde mig om livet på sitt sätt, om hur mina systrar för länge sen flytt hemmet och hur jag avgudade min bror. Om hur äcklad jag var av min hemby, om hur man omvärderar saker, om kärlek, hat, mobbning och om beslut som tagit mig dit jag borde vara när memoarerna skrivs...det kommer säkerligen bli en lång resa...den kommer vara ett perfekt avslut på allt!
den kommer vara en hyllning...till allt och alla!
__________________________________________________________________
jag tror jag börjar nu...
//Arnell
.PS. Walking through my memories, Meadow City is a perfect place for that kind of thing.DS.
söndag 3 april 2011
tror jag pratar mest för pratandets skull
så sitter jag här igen, ensam med bara hunden som är vaken...egentligen borde jag göra mig själv en tjänst o gå och lägga mig, men stunden är kanske inte riktigt slagen, eller så finns det inom mig en känsla som säger skriv då för f-n....skriv...
det här med att spendera många kvällar ensam, med bara tystnaden som bästa vän, är något som borde passa mig, men ibland känner jag mig inte helt bekväm med tanken, och jag antar att en ikväll är en sådan...det blir liksom inget av det hela...
jag bläddrar genom televisionens alla kanaler, och etern har absolut inget som lockar mig, inte ens fotbollen...men jag låter den gå på i bakgrunden...
kanske är det Melissa Horn som gör mig lätt förlägen, trots att jag älskar att lyssna, känns hon lätt deprimerande...men detta är kanske en sådan kväll då jag avgudar min ensamhet, då jag vill känna mig lite lätt deprimerad? Antagligen inte, för det känns inte helt ok!
dagen har rusat förbi och vi har besökt människor jag inte längre känner (och inte Christine heller kanske), om jag ens gjort det, hursom var det trevligt, det känns så avslappnat på ett enkelt sätt, och det är lite av en sådan relation man bör ha med människor...att bara kunna sitta o vara, det är verkligen my cup of tea!
ibland känner jag en lätt rädsla för framtiden, vilka hamnar kommer jag att besöka, vilka vägskäl kommer att vara avgörande för en framtid som jag kommer att avguda...ibland blir jag nervös över att göra fel val, även om jag än så länge bara gjort bra val, finns det alltid en tvekan som skrämmer, man kan liksom inte göra om och göra rätt i livet, man får bara en chans (även om det finns folk som tror på att man återkommer och kan leva ett annorlunda liv)...men det är inte det jag vill, jag älskar mitt liv, min framtida fru, min son, mina vänner, min familj, men det hjälper inte mot känslan att inte veta vad framtiden vill...humbug!?!?
börjar jag inse allvaret med livet, kanske, det har rusat fort fram över slätten i 25 år och jag har nästan aldrig behövt kolla bakåt, kanske skulle man gjort det, vårdat historien lite mer, för ibland vet jag inte var jag varit, ibland tar jag allt för lätt på livet och tror att det ordnar sig... och det gör väl kanske det tillslut...men hur skall det gå?
är det nervositet över bröllop, detta statement av alla statement...och det vill jag verkligen inte tro, jag vet vad jag får, och jag älskar tanken på att knyta band för all framtid med den kvinna som gjort mig till den man jag idag ibland tenderar att framstå som, det är hon som med sitt slit skrubbat bort all ungdoms lättvindlighet, det är hon som skapat en människa som jag älskar, hon är en del av mig, och hon är en del som jag verkligen inte vill leva utan, hon är den del jag uppskattar mest med mig själv...
jag växte upp som den late, bortskämda och livssökande lillen, men jag vill gärna tro att jag någonstans på vägen repade mod och förändrades till något annat, och jag tror att jag är på god väg mot fulländande...det är väl bara boken kvar?
Nu får det vara nog...min uppväxt är ett alldeles för komplext ämne som får diskuteras i mitt huvud...jag ger inte allt!
//Arnell
.PS. The darkness is falling, Meadow City should be asleep .DS.
det här med att spendera många kvällar ensam, med bara tystnaden som bästa vän, är något som borde passa mig, men ibland känner jag mig inte helt bekväm med tanken, och jag antar att en ikväll är en sådan...det blir liksom inget av det hela...
jag bläddrar genom televisionens alla kanaler, och etern har absolut inget som lockar mig, inte ens fotbollen...men jag låter den gå på i bakgrunden...
kanske är det Melissa Horn som gör mig lätt förlägen, trots att jag älskar att lyssna, känns hon lätt deprimerande...men detta är kanske en sådan kväll då jag avgudar min ensamhet, då jag vill känna mig lite lätt deprimerad? Antagligen inte, för det känns inte helt ok!
dagen har rusat förbi och vi har besökt människor jag inte längre känner (och inte Christine heller kanske), om jag ens gjort det, hursom var det trevligt, det känns så avslappnat på ett enkelt sätt, och det är lite av en sådan relation man bör ha med människor...att bara kunna sitta o vara, det är verkligen my cup of tea!
ibland känner jag en lätt rädsla för framtiden, vilka hamnar kommer jag att besöka, vilka vägskäl kommer att vara avgörande för en framtid som jag kommer att avguda...ibland blir jag nervös över att göra fel val, även om jag än så länge bara gjort bra val, finns det alltid en tvekan som skrämmer, man kan liksom inte göra om och göra rätt i livet, man får bara en chans (även om det finns folk som tror på att man återkommer och kan leva ett annorlunda liv)...men det är inte det jag vill, jag älskar mitt liv, min framtida fru, min son, mina vänner, min familj, men det hjälper inte mot känslan att inte veta vad framtiden vill...humbug!?!?
börjar jag inse allvaret med livet, kanske, det har rusat fort fram över slätten i 25 år och jag har nästan aldrig behövt kolla bakåt, kanske skulle man gjort det, vårdat historien lite mer, för ibland vet jag inte var jag varit, ibland tar jag allt för lätt på livet och tror att det ordnar sig... och det gör väl kanske det tillslut...men hur skall det gå?
är det nervositet över bröllop, detta statement av alla statement...och det vill jag verkligen inte tro, jag vet vad jag får, och jag älskar tanken på att knyta band för all framtid med den kvinna som gjort mig till den man jag idag ibland tenderar att framstå som, det är hon som med sitt slit skrubbat bort all ungdoms lättvindlighet, det är hon som skapat en människa som jag älskar, hon är en del av mig, och hon är en del som jag verkligen inte vill leva utan, hon är den del jag uppskattar mest med mig själv...
jag växte upp som den late, bortskämda och livssökande lillen, men jag vill gärna tro att jag någonstans på vägen repade mod och förändrades till något annat, och jag tror att jag är på god väg mot fulländande...det är väl bara boken kvar?
Nu får det vara nog...min uppväxt är ett alldeles för komplext ämne som får diskuteras i mitt huvud...jag ger inte allt!
//Arnell
.PS. The darkness is falling, Meadow City should be asleep .DS.
fredag 1 april 2011
jag är inte tyst, jag är förvirrad!
det kom ett sms...sent om sider, i den skälvande sista sekunden ramlade det in...några tomma ord utan förklaring...desperation eller sanning...jag kommer aldrig få reda på det, kommer aldrig försöka, dyker upp, vänder om och sticker hem...det är en fantastisk lösning (som jag snickrat ihop helt själv)...
jag har lagt det bakom, förlorar man en kommer det två åter...jag är ju inte direkt en människa som man inte tycker om (åh, min självinsikt är fantastisk!)
____________________________________________________________________
det finns en strof, ur en sång som LW skrev en gång som inspirerade mig idag;
" vi ramlar runt på alla ställen som var öppna den natten"
vi gjorde det igår, inte riktigt, för det fanns säkerligen fler ställen som var öppna natten till idag än Platå, men vad fan!
Det var fest och det var öl som smakade fint, umgänge som inspirerade och skapade en sinnesfrånvaro som vi alla behöver ibland...tror du behöver det med hjärtat!
det är fantastiskt skönt att umgås med människor man inte alltid umgås med på fritiden, med folk som har annorlunda samtalsämnen, eller bara ämnen man faktiskt kan samtala om...jag vet inte, tror jag skulle kunna sitta på det där LiU hela livet och filosofera om dagarna, men man måste ju göra sig ett levebröd med i framtiden antar jag...men tänk om!
__________________________________________________________________
det känns lite otillräckligt, lite tunt att bara sitta här och prata om livets triviala saker, men ibland finns det ingen hets, ingen lust att föra djupare diskussioner, att argumentera och filosofera...idag får det vara detta som gäller...jag är säkerligen väärldens tröttaste kille just nu!
//Arnell
.PS. Got wasted in Meadow City, but I'm on the right track again.DS.
jag har lagt det bakom, förlorar man en kommer det två åter...jag är ju inte direkt en människa som man inte tycker om (åh, min självinsikt är fantastisk!)
____________________________________________________________________
det finns en strof, ur en sång som LW skrev en gång som inspirerade mig idag;
" vi ramlar runt på alla ställen som var öppna den natten"
vi gjorde det igår, inte riktigt, för det fanns säkerligen fler ställen som var öppna natten till idag än Platå, men vad fan!
Det var fest och det var öl som smakade fint, umgänge som inspirerade och skapade en sinnesfrånvaro som vi alla behöver ibland...tror du behöver det med hjärtat!
det är fantastiskt skönt att umgås med människor man inte alltid umgås med på fritiden, med folk som har annorlunda samtalsämnen, eller bara ämnen man faktiskt kan samtala om...jag vet inte, tror jag skulle kunna sitta på det där LiU hela livet och filosofera om dagarna, men man måste ju göra sig ett levebröd med i framtiden antar jag...men tänk om!
__________________________________________________________________
det känns lite otillräckligt, lite tunt att bara sitta här och prata om livets triviala saker, men ibland finns det ingen hets, ingen lust att föra djupare diskussioner, att argumentera och filosofera...idag får det vara detta som gäller...jag är säkerligen väärldens tröttaste kille just nu!
//Arnell
.PS. Got wasted in Meadow City, but I'm on the right track again.DS.
måndag 28 mars 2011
tystnaden är total
skickade iväg ett sms, i någon desperat förhoppning om att få ett svar jag egentligen inte vill höra, på en fråga jag inte borde ställt...tror t.om redan jag vet svaret, och det kanske är det som skrämmer mig...kanske kan det vara insikten om att man fu*kat upp en relation som skrämmer...hur gick det som det gick...
tyvärr har jag allt för bra självinsikt för att inse att det är mitt fel, det är jag som är boven i dramat, och i vanliga fall har jag inga problem med det, och i min naiva förhoppning trodde jag inte att detta skulle vara ett problem heller...det kanske det inte är heller, men dock känner jag mig besviken, troligen mer besviken på mig själv än honom...men, som mor alltid säger, det går över tills du gifter dig...och tänk det är just det jag skall göra, med eller utan honom...
jag är absolut inget bra på att prata känslor (som du vet) och därför tog jag min sorgliga tillflykt till sms:et...det var fegt, oengagerat och i sig helt j-vla korkat gjort...jag borde ringt, det hade i alla fall varit ett stort tecken på att jag bryr mig, det hade kanske förvånat mer och kanske hade jag fått ett svar jag kunnat leva med...nu tror jag inte jag kommer få ett acceptabelt svar, inte från min sida i alla fall...men på alla mynt finns det två sidor...jag kanske bara ser det ena?
livet går väl vidare antar jag, vad kan man göra, vad skall jag säga...inget han gör eller säger kommer få mig på andra tankar, och det är inte mkt man kan göra åt det...hoppas det blir bra i livet!
Mitt liv ter sig för övrigt fantastiskt och det kommer med stor säkerhet fortsätta så ett bra tag till!
__________________________________________________________________
det här med känslor, det är säkert inte bara jag, men jag är betydligt bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal, konstigt för en framtida lärare kanske, men det är inte samma sak...jag brukar se mig som en ordets man, men är man verkligen det om man inte kan tala? själv anser jag att det skrivna ordet är vackrare, det genomborrar själar på ett mer uppenbart sätt och jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att ge avtryck på...jag är kanske det skrivna ordets man?
___________________________________________________________________
är det inte lite tidigt att vara hispig?
älskar dig
//Herr Arnell
.PS. I'm better of, Meadow City loves me anyway!.DS.
tyvärr har jag allt för bra självinsikt för att inse att det är mitt fel, det är jag som är boven i dramat, och i vanliga fall har jag inga problem med det, och i min naiva förhoppning trodde jag inte att detta skulle vara ett problem heller...det kanske det inte är heller, men dock känner jag mig besviken, troligen mer besviken på mig själv än honom...men, som mor alltid säger, det går över tills du gifter dig...och tänk det är just det jag skall göra, med eller utan honom...
jag är absolut inget bra på att prata känslor (som du vet) och därför tog jag min sorgliga tillflykt till sms:et...det var fegt, oengagerat och i sig helt j-vla korkat gjort...jag borde ringt, det hade i alla fall varit ett stort tecken på att jag bryr mig, det hade kanske förvånat mer och kanske hade jag fått ett svar jag kunnat leva med...nu tror jag inte jag kommer få ett acceptabelt svar, inte från min sida i alla fall...men på alla mynt finns det två sidor...jag kanske bara ser det ena?
livet går väl vidare antar jag, vad kan man göra, vad skall jag säga...inget han gör eller säger kommer få mig på andra tankar, och det är inte mkt man kan göra åt det...hoppas det blir bra i livet!
Mitt liv ter sig för övrigt fantastiskt och det kommer med stor säkerhet fortsätta så ett bra tag till!
__________________________________________________________________
det här med känslor, det är säkert inte bara jag, men jag är betydligt bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal, konstigt för en framtida lärare kanske, men det är inte samma sak...jag brukar se mig som en ordets man, men är man verkligen det om man inte kan tala? själv anser jag att det skrivna ordet är vackrare, det genomborrar själar på ett mer uppenbart sätt och jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att ge avtryck på...jag är kanske det skrivna ordets man?
___________________________________________________________________
är det inte lite tidigt att vara hispig?
älskar dig
//Herr Arnell
.PS. I'm better of, Meadow City loves me anyway!.DS.
torsdag 24 mars 2011
it's a mystery to me
sitter med mig själv i en form av ensamhet som inte känns helt främmande, men det är bara för stunden...
har slirat runt på LiU idag, jag älskar verkligen detta universitet, eller snarare självklarheten av att vara en del av det...ibland dock, måste man stirra ut i mörkret som omger byggnaderna häromkring, och undra vad f-n en del människor gör där...hur kommer det sig att de valde att bli det de tänker att bli, men framför allt hur kommer det sig att ingen stoppat dem?
en människa som inte bidrar med kompetens i utbildningssystemet har inget där att göra, en människa som är så inkompetent som människa kan aldrig bidra med någon kompetens i detta system. det är inte så att jag brukar anse att människor är inkompetenta som varelser, men helt ärligt kan jag inte se vad denna människa någonsin kommer att bidra med för att göra världen till en bättre plats att leva, och framför allt inte som undervisare! (detta gäller mig, jag hoppas och antar att familjen är av andra åsikter)...
det är grymt, hårt och kallt...men ibland är det bara såhär...det finns säkerligen någon som tycker samma sak om mig...eller nae!
__________________________________________________________________
tycker fortfarande våren är mer som höst, och det faller mig bra i smaken...lusten av liv flödar och det är alltid skönt att känna sig levande, det kan aldrig var fel iaf...
jag tror att jag någonstans efter slum, misär, dimmor av en själv och någon kaotisk bakfylla hittat mig själv, hittat mönster av tankar jag kan ställa mig bakom, framtidsvyer som jag känner mig en del av och nyfikenhet som lockar till förlustelse...det är en ny tid som danas och jag tänker vara en levande del av den...
det har förr hänt att man saknat saker, och det kanske gör sig påmint ibland, och det är inte alls som jag förlikat mig med tanken om stiltje, utan mer blivit en mer mognare del världen runtom, insikter man fått som får en att inse att man har det man har för man gjort val, och detta är val man verkligen inte ångrar, jag skulle göra samma sak om och om igen i århundraden om det behövdes...
Jag älskar kanske inte allt med mig själv, men jag älskar allt det som går att förändra, och då borde man vara en j-vligt nöjd människa!
Jag älskar er med!
för övrigt?
//Arnell
.PS. Meadow City made me to the person I am.DS.
har slirat runt på LiU idag, jag älskar verkligen detta universitet, eller snarare självklarheten av att vara en del av det...ibland dock, måste man stirra ut i mörkret som omger byggnaderna häromkring, och undra vad f-n en del människor gör där...hur kommer det sig att de valde att bli det de tänker att bli, men framför allt hur kommer det sig att ingen stoppat dem?
en människa som inte bidrar med kompetens i utbildningssystemet har inget där att göra, en människa som är så inkompetent som människa kan aldrig bidra med någon kompetens i detta system. det är inte så att jag brukar anse att människor är inkompetenta som varelser, men helt ärligt kan jag inte se vad denna människa någonsin kommer att bidra med för att göra världen till en bättre plats att leva, och framför allt inte som undervisare! (detta gäller mig, jag hoppas och antar att familjen är av andra åsikter)...
det är grymt, hårt och kallt...men ibland är det bara såhär...det finns säkerligen någon som tycker samma sak om mig...eller nae!
__________________________________________________________________
tycker fortfarande våren är mer som höst, och det faller mig bra i smaken...lusten av liv flödar och det är alltid skönt att känna sig levande, det kan aldrig var fel iaf...
jag tror att jag någonstans efter slum, misär, dimmor av en själv och någon kaotisk bakfylla hittat mig själv, hittat mönster av tankar jag kan ställa mig bakom, framtidsvyer som jag känner mig en del av och nyfikenhet som lockar till förlustelse...det är en ny tid som danas och jag tänker vara en levande del av den...
det har förr hänt att man saknat saker, och det kanske gör sig påmint ibland, och det är inte alls som jag förlikat mig med tanken om stiltje, utan mer blivit en mer mognare del världen runtom, insikter man fått som får en att inse att man har det man har för man gjort val, och detta är val man verkligen inte ångrar, jag skulle göra samma sak om och om igen i århundraden om det behövdes...
Jag älskar kanske inte allt med mig själv, men jag älskar allt det som går att förändra, och då borde man vara en j-vligt nöjd människa!
Jag älskar er med!
för övrigt?
It's a mystery to me
we have a greed
with which we have agreed
You think you have to want
more than you need
until you have it all you won't be free
Society, you're a crazy breed
I hope you're not lonely without me
When you want more than you have
you think you need
and when you think more than you want
your thoughts begin to bleed
(Eddie Vedder - Society)
.PS. Meadow City made me to the person I am.DS.
tisdag 22 mars 2011
avtrubbat skitsnack
solen gick ned som på beställning...det är vår, fast det känns som höst när träden ser spöklika ut i den nedåtgående solens sista ljus. vinden drar med sig löven i förunderliga konturer och jag känner mig levande, avtrubbad men fortfarande levande.
det är något speciellt med miljön under hösten, och jag kan inte mer än längta tills den kommer, när många drar på sig depressioner hittar jag glöden att värma mig med...det är långt dit, det skall visst komma en blommande vår och värmande sommar...vi får se!
syster mi ansåg att jag borde utveckla mina tankar, uttrycka mig med mer argument, och hon har rätt, om man vill ha något att läsa som följer den linjen, och den dag ett ämne kommer som jag gärna diskuterar kommer jag gå henne till mötes, men nu, idag, är jag inte särskilt intresserad...men tro mig, det kommer säkerligen
jag kisade igenom text-tv på jakt efter nyheter som skulle beröra...det kändes som en enda lång väg mot omöjligheten...och jag ska bli samhällslärare, fy satan!
men det här med alla interna konflikter som ramlat genom Nordafrika hela vägen bort till Mellanösterns slutliga kustlinje känns inte längre som nyheter, ingen aha upplevelse, snarare och? igen? fortfarande?
är det så konstigt att folk gör uppror mot förtrycket? är det så konstigt att folk vill åtnjuta det vi i trygga väst åtnjuter? är det så konstigt att man vill ha fria och öppna val? är det så j-vla konstigt att det som sker, verkligen sker? NEJ!!! det känns bara som om det är lite sent påkommet, vad har de tänkt? varför har inget hänt tidigare?
kanske har det med förtryckarstater att göra, men hur kan man helt plötsligt bara vakna upp och anse att det liv de lever inte är rättmätigt, har de verkligen varit helt avskalade från omvärlden? ingen människa kan vara så naiv, INGEN!!!
om det bara var kvinnor som styrde världen, skulle den se likadan ut? (när det kommer till diktaturer gäller denna fråga) svaret är troligtvis nej, om inte Sarah Palin var president i USA förstås...det skulle vara en världslig katastrof...
om vi snabbt förflyttar oss från misären och krigen i en del av världen till översvämmningarna i Japan, är även detta en nyhet som börjar göra mig likgiltig och avtrubbad...är det inte Japan, är det Australien, Haiti, Indonesien osv...jag vet, det låter osympatiskt, men det är svårt att känna något när en katastrof byts mot en ny, och jag vet det har självklart med att jag lever där jag lever...för de som upplever detta är det en helt annan saga...en saga jag inte vill berätta för min son innan han skall sova!
vad ska man säga, det är trist!
______________________________________________________________
Johan (och Maria såklart) var här i helgen, det var fantastiskt, vinet flödade och samtalen spirade och jag älskar varje minut av det...vi är som barn som upptäcker livet, som roar oss ohämmat och som skärmar av omvärlden, det är en fantastisk känsla...dock känns Edsburk som lite smolk i bägaren, men det kan jag nog späda ut och dricka upp ändå!
______________________________________________________________
min kurskamrater väntar på domen, sitter fast på infektionskliniken med en trasslig sjukdomsbild som skall studeras och säkerligen diskuteras...trist för dem...
______________________________________________________________
känns som jag redan sagt för mycket fast ändock ingenting...slut för idag, tack för idag!
//Arnell
.PS.There's an virus in Meadow City, hope it doesn't get worse.DS.
det är något speciellt med miljön under hösten, och jag kan inte mer än längta tills den kommer, när många drar på sig depressioner hittar jag glöden att värma mig med...det är långt dit, det skall visst komma en blommande vår och värmande sommar...vi får se!
syster mi ansåg att jag borde utveckla mina tankar, uttrycka mig med mer argument, och hon har rätt, om man vill ha något att läsa som följer den linjen, och den dag ett ämne kommer som jag gärna diskuterar kommer jag gå henne till mötes, men nu, idag, är jag inte särskilt intresserad...men tro mig, det kommer säkerligen
jag kisade igenom text-tv på jakt efter nyheter som skulle beröra...det kändes som en enda lång väg mot omöjligheten...och jag ska bli samhällslärare, fy satan!
men det här med alla interna konflikter som ramlat genom Nordafrika hela vägen bort till Mellanösterns slutliga kustlinje känns inte längre som nyheter, ingen aha upplevelse, snarare och? igen? fortfarande?
är det så konstigt att folk gör uppror mot förtrycket? är det så konstigt att folk vill åtnjuta det vi i trygga väst åtnjuter? är det så konstigt att man vill ha fria och öppna val? är det så j-vla konstigt att det som sker, verkligen sker? NEJ!!! det känns bara som om det är lite sent påkommet, vad har de tänkt? varför har inget hänt tidigare?
kanske har det med förtryckarstater att göra, men hur kan man helt plötsligt bara vakna upp och anse att det liv de lever inte är rättmätigt, har de verkligen varit helt avskalade från omvärlden? ingen människa kan vara så naiv, INGEN!!!
om det bara var kvinnor som styrde världen, skulle den se likadan ut? (när det kommer till diktaturer gäller denna fråga) svaret är troligtvis nej, om inte Sarah Palin var president i USA förstås...det skulle vara en världslig katastrof...
om vi snabbt förflyttar oss från misären och krigen i en del av världen till översvämmningarna i Japan, är även detta en nyhet som börjar göra mig likgiltig och avtrubbad...är det inte Japan, är det Australien, Haiti, Indonesien osv...jag vet, det låter osympatiskt, men det är svårt att känna något när en katastrof byts mot en ny, och jag vet det har självklart med att jag lever där jag lever...för de som upplever detta är det en helt annan saga...en saga jag inte vill berätta för min son innan han skall sova!
vad ska man säga, det är trist!
______________________________________________________________
Johan (och Maria såklart) var här i helgen, det var fantastiskt, vinet flödade och samtalen spirade och jag älskar varje minut av det...vi är som barn som upptäcker livet, som roar oss ohämmat och som skärmar av omvärlden, det är en fantastisk känsla...dock känns Edsburk som lite smolk i bägaren, men det kan jag nog späda ut och dricka upp ändå!
______________________________________________________________
min kurskamrater väntar på domen, sitter fast på infektionskliniken med en trasslig sjukdomsbild som skall studeras och säkerligen diskuteras...trist för dem...
______________________________________________________________
känns som jag redan sagt för mycket fast ändock ingenting...slut för idag, tack för idag!
//Arnell
.PS.There's an virus in Meadow City, hope it doesn't get worse.DS.
onsdag 16 mars 2011
ut ur dimman in i verkligheten
har gått som i dvala, har letat efter ro för min skakande hand...har letat efter slutet på en väg mot evigheten...hur skulle det gå?
har äntligen landad, känslolös och fattig på empati för smärtan som växer sig starkare i det sorglösa landet vi lämnat bakom oss. det är skönt att vara hemma, skönt att bosätta sig i den trygghet man lämnade...
det är skönt att somna in bredvid någon som får själen till ro, som vaggar en som ett barn helt utanför medvetandet. det är skönt att vakna upp i en stökig säng med samma barnaleende som ber om frukost fast klockan inte ens hunnit återhämtat sig från gårdagens strapatser.
allt kändes som en enda stor bakfylla, vad hade man gjort och vad skulle man göra med det? jag tror att jag vet vad jag gjort, och jag antar att jag håller på att göra det som man bör göra med det, bearbeta!
__________________________________________________________________
sitter och drunknar i LW...har saknat honom mer än jag trott, har inte återförälskat mig i hans texter på ett tag, så det var kanske på tiden...
har äntligen landad, känslolös och fattig på empati för smärtan som växer sig starkare i det sorglösa landet vi lämnat bakom oss. det är skönt att vara hemma, skönt att bosätta sig i den trygghet man lämnade...
det är skönt att somna in bredvid någon som får själen till ro, som vaggar en som ett barn helt utanför medvetandet. det är skönt att vakna upp i en stökig säng med samma barnaleende som ber om frukost fast klockan inte ens hunnit återhämtat sig från gårdagens strapatser.
allt kändes som en enda stor bakfylla, vad hade man gjort och vad skulle man göra med det? jag tror att jag vet vad jag gjort, och jag antar att jag håller på att göra det som man bör göra med det, bearbeta!
__________________________________________________________________
sitter och drunknar i LW...har saknat honom mer än jag trott, har inte återförälskat mig i hans texter på ett tag, så det var kanske på tiden...
"jag hoppas det ser ut som att jag vet
fast jag har faktiskt ingen aning
och du viker min knän
jag svara på ett språk jag inte kan
och kommer under med en varning
och du, du är alltid suverän"
fast jag har faktiskt ingen aning
och du viker min knän
jag svara på ett språk jag inte kan
och kommer under med en varning
och du, du är alltid suverän"
(Lars Winnerbäck, Fribiljett mot himlen)
fråga mig inte vad det betyder, för jag har ingen aning, den strofen bara satte sig...
tveka aldrig på mig, tro inget ont om mig, och försök bli förundrad när jag försöker...
jag försöker vara alla till lags, försöker göra saker jag inte är så bra på, har ibland svårt att visa intresse, men ge inte upp, jag är genuint intresserad av oss, ingen kan tro något annat!
//Arnell
.PS. Nothing new in Meadow City.DS.
tveka aldrig på mig, tro inget ont om mig, och försök bli förundrad när jag försöker...
jag försöker vara alla till lags, försöker göra saker jag inte är så bra på, har ibland svårt att visa intresse, men ge inte upp, jag är genuint intresserad av oss, ingen kan tro något annat!
//Arnell
.PS. Nothing new in Meadow City.DS.
söndag 13 mars 2011
A Long Way From Africa
så har man åkt, spenderat och kommit hem igen...
den 17 feb. åkte vi, några utvalda studenter till sydligare breddgrader på oanade äventyr.
tre veckor spenderade vi i Kenya och Tanzania, en upplevelse som satt sina spår...
Vi har sett saker ingen människa ska behöva uppleva, ätit mat ingen skall behöva äta och gjort våra behov där inga människor skall behöva göra sina behov och några av oss har säkert genomgått personliga förändringar som alla skulle behöva göra. man inser rätt snart att man är en jävligt lyckligt lottat människa. vi gnäller över saker vi inte har, som människorna i Kenya inte ens vet vad det är, vi vräker i oss mat och gnäller när det är för lite krydda medan människor letar efter mat i sophögar.
Vi har stirrat misären i vitögad, försökt fly bort med skratt och galenskap, men allt återvänder när man börjar sortera sina upplevelser, allt kommer att finnas där när vi tar ett beslut. jag tror att många av oss känner att vi vill göra förändringar, men det är svårt, ett djupt rotat system av korruption och orättvisa tar tid att förändra, men alla måste vi försöka. vi kan inte längre sitta och se på när världen försvinner under våra fötter, vi kan inte sluta tro att det går att förändra, vi borde alla försöka dra våra strån till stacken...det är synd om mänskligheten!
vi kom som de vita kolonisatörerna och bevakade läget, vi pratade om det men dränkte det i smaken av oss själva, våran självgodhet tar alltid överhand och vi ville inte riktigt kännas vid vad det var vi såg, det är så svårt att relatera till, det är svårt att förstå hur det kan var som det är, men vi får försöka, vi måste vilja mer än människor velat innan oss!
___________________________________________________________________
för egen del har jag svårt att ta till mig, resan har inte förändrar mig mer än att den gett mig otroliga erfarenheter som jag tänker sprida vidare som pollen en stormig dag. implentera kunskaper i mina framtida lärjungar och försöka få dem att vilja förändra - det är snuskigt viktigt!
jag försvann några dagar i dimman av mig själv, letade efter mening med mig själv och resan, jag vet inte vad jag fann, men jag letar fortfarande efter det som förändrat mig, om jag förändrats över huvud taget dvs.
Tur att man har varandra i en grupp, att man slipper slitas mellan olyckan och lyckan på egen hand, att det alltid finns någon att ramla tillbaka på...skönt att veta att man kommer hem till tryggheten där hemma, hem till framtida fru och barn...
ibland kände jag mig kall och empatilös, och kanske det är en del av mig jag måste arbeta med, kanske är det en del som inte går att förändra, men vad fan, man är inte mer än människa...
__________________________________________________________________
för övrigt "ett förhållande bygger på kompromisser tills kvinnan fått rätt" (jag)
//Arnell
.PS. There will be no more Secrets in Meadow City.DS.
den 17 feb. åkte vi, några utvalda studenter till sydligare breddgrader på oanade äventyr.
tre veckor spenderade vi i Kenya och Tanzania, en upplevelse som satt sina spår...
Vi har sett saker ingen människa ska behöva uppleva, ätit mat ingen skall behöva äta och gjort våra behov där inga människor skall behöva göra sina behov och några av oss har säkert genomgått personliga förändringar som alla skulle behöva göra. man inser rätt snart att man är en jävligt lyckligt lottat människa. vi gnäller över saker vi inte har, som människorna i Kenya inte ens vet vad det är, vi vräker i oss mat och gnäller när det är för lite krydda medan människor letar efter mat i sophögar.
Vi har stirrat misären i vitögad, försökt fly bort med skratt och galenskap, men allt återvänder när man börjar sortera sina upplevelser, allt kommer att finnas där när vi tar ett beslut. jag tror att många av oss känner att vi vill göra förändringar, men det är svårt, ett djupt rotat system av korruption och orättvisa tar tid att förändra, men alla måste vi försöka. vi kan inte längre sitta och se på när världen försvinner under våra fötter, vi kan inte sluta tro att det går att förändra, vi borde alla försöka dra våra strån till stacken...det är synd om mänskligheten!
vi kom som de vita kolonisatörerna och bevakade läget, vi pratade om det men dränkte det i smaken av oss själva, våran självgodhet tar alltid överhand och vi ville inte riktigt kännas vid vad det var vi såg, det är så svårt att relatera till, det är svårt att förstå hur det kan var som det är, men vi får försöka, vi måste vilja mer än människor velat innan oss!
___________________________________________________________________
för egen del har jag svårt att ta till mig, resan har inte förändrar mig mer än att den gett mig otroliga erfarenheter som jag tänker sprida vidare som pollen en stormig dag. implentera kunskaper i mina framtida lärjungar och försöka få dem att vilja förändra - det är snuskigt viktigt!
jag försvann några dagar i dimman av mig själv, letade efter mening med mig själv och resan, jag vet inte vad jag fann, men jag letar fortfarande efter det som förändrat mig, om jag förändrats över huvud taget dvs.
Tur att man har varandra i en grupp, att man slipper slitas mellan olyckan och lyckan på egen hand, att det alltid finns någon att ramla tillbaka på...skönt att veta att man kommer hem till tryggheten där hemma, hem till framtida fru och barn...
ibland kände jag mig kall och empatilös, och kanske det är en del av mig jag måste arbeta med, kanske är det en del som inte går att förändra, men vad fan, man är inte mer än människa...
__________________________________________________________________
för övrigt "ett förhållande bygger på kompromisser tills kvinnan fått rätt" (jag)
//Arnell
.PS. There will be no more Secrets in Meadow City.DS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)