så sitter jag här igen, ensam med bara hunden som är vaken...egentligen borde jag göra mig själv en tjänst o gå och lägga mig, men stunden är kanske inte riktigt slagen, eller så finns det inom mig en känsla som säger skriv då för f-n....skriv...
det här med att spendera många kvällar ensam, med bara tystnaden som bästa vän, är något som borde passa mig, men ibland känner jag mig inte helt bekväm med tanken, och jag antar att en ikväll är en sådan...det blir liksom inget av det hela...
jag bläddrar genom televisionens alla kanaler, och etern har absolut inget som lockar mig, inte ens fotbollen...men jag låter den gå på i bakgrunden...
kanske är det Melissa Horn som gör mig lätt förlägen, trots att jag älskar att lyssna, känns hon lätt deprimerande...men detta är kanske en sådan kväll då jag avgudar min ensamhet, då jag vill känna mig lite lätt deprimerad? Antagligen inte, för det känns inte helt ok!
dagen har rusat förbi och vi har besökt människor jag inte längre känner (och inte Christine heller kanske), om jag ens gjort det, hursom var det trevligt, det känns så avslappnat på ett enkelt sätt, och det är lite av en sådan relation man bör ha med människor...att bara kunna sitta o vara, det är verkligen my cup of tea!
ibland känner jag en lätt rädsla för framtiden, vilka hamnar kommer jag att besöka, vilka vägskäl kommer att vara avgörande för en framtid som jag kommer att avguda...ibland blir jag nervös över att göra fel val, även om jag än så länge bara gjort bra val, finns det alltid en tvekan som skrämmer, man kan liksom inte göra om och göra rätt i livet, man får bara en chans (även om det finns folk som tror på att man återkommer och kan leva ett annorlunda liv)...men det är inte det jag vill, jag älskar mitt liv, min framtida fru, min son, mina vänner, min familj, men det hjälper inte mot känslan att inte veta vad framtiden vill...humbug!?!?
börjar jag inse allvaret med livet, kanske, det har rusat fort fram över slätten i 25 år och jag har nästan aldrig behövt kolla bakåt, kanske skulle man gjort det, vårdat historien lite mer, för ibland vet jag inte var jag varit, ibland tar jag allt för lätt på livet och tror att det ordnar sig... och det gör väl kanske det tillslut...men hur skall det gå?
är det nervositet över bröllop, detta statement av alla statement...och det vill jag verkligen inte tro, jag vet vad jag får, och jag älskar tanken på att knyta band för all framtid med den kvinna som gjort mig till den man jag idag ibland tenderar att framstå som, det är hon som med sitt slit skrubbat bort all ungdoms lättvindlighet, det är hon som skapat en människa som jag älskar, hon är en del av mig, och hon är en del som jag verkligen inte vill leva utan, hon är den del jag uppskattar mest med mig själv...
jag växte upp som den late, bortskämda och livssökande lillen, men jag vill gärna tro att jag någonstans på vägen repade mod och förändrades till något annat, och jag tror att jag är på god väg mot fulländande...det är väl bara boken kvar?
Nu får det vara nog...min uppväxt är ett alldeles för komplext ämne som får diskuteras i mitt huvud...jag ger inte allt!
//Arnell
.PS. The darkness is falling, Meadow City should be asleep .DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar