Livet är stort

mitt liv går i ljusets hastighet och ibland är jag inte mer än obeservatör av det som händer...det tar mig ut till ingenstans och överallt...det bromsar till vid händelser som sker men jag kan inte styra...

går i en dimma, känner inte längre saker, smakar inte samma, luktar inte längre, är ständigt trött...det brukar gå över, säkert denna gång med...eller är jag bara ett korthus som snart rasar?

mitt liv lever, men är det j a g som lever det, eller är jag den ständiga observatören

oh..vad ska vi ta oss till?

när man samtalar med människor, anser de alltid att jag kommit så långt, och det har jag...men jag är ledsen, ibland tycker jag att jag levt för mycket, och jag kan inte hjälpa det, kan inte förklara det, det bara är en del av mig som ständigt kommer dragandes med sina mörka demoner och försätter mig i en form av känslolös dvala...jag vrider och vänder, och oftast finner jag en väg ur, men ibland känns vägen avlägsen, som en oas i öknen, som ett torkande vattenhål, som den sista bit av luft som finns för mig att andas...

förlåt...det är svårt att tala om det, för jag har aldrig några förklaringar...inga argument som håller...jag kan inte mer än bara vara!

det kanske bara är så att livet ibland är för stort för mig att kunna absorbera, allt som händer, allt som borde hända, kanske är det saker som händer som skrämmer mig, kanske gör livet mig lite illa till mods...kanske är jag en av alla dem?!?

jag älskar, och jag gör det gärna, ogärna och alltid...finns det kärlek till allt, alla och ingen, måste man dela med sig?!?

"What a wicked game you play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To make me dream of you"
___________________________________________________________________

imorn är en ny dag, kanske är jag redan då på väg ur snåren...låt oss hoppas på det!

//Herr Arnell

.PS.Things no longer feel the same in Meadow City, but a brighter day is in sight.DS.