hela världen stod i brand och hettan gjorde mig nervös...inte kunde detta vara slutet, inte kunde detta vara tiden när vi skulle förskjutas mot sämre tider?
packade sin väska och försvann, som en skugga som skyggar från ljuset, som en skadeskjutet djur drog han sig tillbaka...själv stod jag kvar som en förlamad och såg tiden passera i ultrarapid...allt vi någonsin gjorde känns som en spark i skrevet på den människa jag är idag, människor gör HLR på en för längesen död patient...vi kommer aldrig tillbaka...
jag lämnar några efter mig i en desperat jakt för att nå fram till de framför mig, det är ett moment 22 som jag inte kan hantera, som jag inte kan vrida mig runt och komma över...det är som det är...
lyft mig upp, gör mig glad, var min hamn, jag måste finna ro för min skakande hand, jag måste bygga upp alla värderingar från början, måste höja blicken, se framtiden som det vackra det är, inte det skrämmande det kunde vara...
jag försöker leva fullt ut, försöker fullfölja mina mål, försöker vara en bättre man, men ibland känns det som ett oändligt nederlag
många menar att det alltid kommer ljus efter mörkret...men borde det inte komma mörker efter ljus med?
jag vet inte, jag vrider mig u t o i n, men får inget grepp...egentligen kanske jag bara är ensam här på en bakgård i en stad med storhetskomplex, allt är så förbannat tyst, ingen säger ngt, ingen vet vad som skall hända...jag dricker ur min kopp kaffe (som för länge sen kallnat), sätter på en film jag sett för många gånger och försöker somna i soffan...en trasig själ i en hel kropp som inte förstår...
_______________________________
det lät mörkt, det lät ångestfyllt, det lät kanske inte alls så bra, men ta det för vad det är, ord som skapas i samma ögonblick som fingrarna vandrar över tangetbordet, inget annat, inget genomtänkt, ingen ni behöver försöka förstå er på...det är bara Jag, och allt låter mycket bättre med en ton av bitterhet!
älskar!
//Herr Arnell
.PS. Meadow City is burning, can anyone save us?.DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar