tystnaden är total

skickade iväg ett sms, i någon desperat förhoppning om att få ett svar jag egentligen inte vill höra, på en fråga jag inte borde ställt...tror t.om redan jag vet svaret, och det kanske är det som skrämmer mig...kanske kan det vara insikten om att man fu*kat upp en relation som skrämmer...hur gick det som det gick...

tyvärr har jag allt för bra självinsikt för att inse att det är mitt fel, det är jag som är boven i dramat, och i vanliga fall har jag inga problem med det, och i min naiva förhoppning trodde jag inte att detta skulle vara ett problem heller...det kanske det inte är heller, men dock känner jag mig besviken, troligen mer besviken på mig själv än honom...men, som mor alltid säger, det går över tills du gifter dig...och tänk det är just det jag skall göra, med eller utan honom...

jag är absolut inget bra på att prata känslor (som du vet) och därför tog jag min sorgliga tillflykt till sms:et...det var fegt, oengagerat och i sig helt j-vla korkat gjort...jag borde ringt, det hade i alla fall varit ett stort tecken på att jag bryr mig, det hade kanske förvånat mer och kanske hade jag fått ett svar jag kunnat leva med...nu tror jag inte jag kommer få ett acceptabelt svar, inte från min sida i alla fall...men på alla mynt finns det två sidor...jag kanske bara ser det ena?

livet går väl vidare antar jag, vad kan man göra, vad skall jag säga...inget han gör eller säger kommer få mig på andra tankar, och det är inte mkt man kan göra åt det...hoppas det blir bra i livet!

Mitt liv ter sig för övrigt fantastiskt och det kommer med stor säkerhet fortsätta så ett bra tag till!
__________________________________________________________________

det här med känslor, det är säkert inte bara jag, men jag är betydligt bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal, konstigt för en framtida lärare kanske, men det är inte samma sak...jag brukar se mig som en ordets man, men är man verkligen det om man inte kan tala? själv anser jag att det skrivna ordet är vackrare, det genomborrar själar på ett mer uppenbart sätt och jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att ge avtryck på...jag är kanske det skrivna ordets man?
___________________________________________________________________

är det inte lite tidigt att vara hispig?

älskar dig


//Herr Arnell

.PS. I'm better of, Meadow City loves me anyway!.DS.

it's a mystery to me

sitter med mig själv i en form av ensamhet som inte känns helt främmande, men det är bara för stunden...

har slirat runt på LiU idag, jag älskar verkligen detta universitet, eller snarare självklarheten av att vara en del av det...ibland dock, måste man stirra ut i mörkret som omger byggnaderna häromkring, och undra vad f-n en del människor gör där...hur kommer det sig att de valde att bli det de tänker att bli, men framför allt hur kommer det sig att ingen stoppat dem?

en människa som inte bidrar med kompetens i utbildningssystemet har inget där att göra, en människa som är så inkompetent som människa kan aldrig bidra med någon kompetens i detta system. det är inte så att jag brukar anse att människor är inkompetenta som varelser, men helt ärligt kan jag inte se vad denna människa någonsin kommer att bidra med för att göra världen till en bättre plats att leva, och framför allt inte som undervisare! (detta gäller mig, jag hoppas och antar att familjen är av andra åsikter)...

det är grymt, hårt och kallt...men ibland är det bara såhär...det finns säkerligen någon som tycker samma sak om mig...eller nae!
__________________________________________________________________

tycker fortfarande våren är mer som höst, och det faller mig bra i smaken...lusten av liv flödar och det är alltid skönt att känna sig levande, det kan aldrig var fel iaf...

jag tror att jag någonstans efter slum, misär, dimmor av en själv och någon kaotisk bakfylla hittat mig själv, hittat mönster av tankar jag kan ställa mig bakom, framtidsvyer som jag känner mig en del av och nyfikenhet som lockar till förlustelse...det är en ny tid som danas och jag tänker vara en levande del av den...

det har förr hänt att man saknat saker, och det kanske gör sig påmint ibland, och det är inte alls som jag förlikat mig med tanken om stiltje, utan mer blivit en mer mognare del världen runtom, insikter man fått som får en att inse att man har det man har för man gjort val, och detta är val man verkligen inte ångrar, jag skulle göra samma sak om och om igen i århundraden om det behövdes...

Jag älskar kanske inte allt med mig själv, men jag älskar allt det som går att förändra, och då borde man vara en j-vligt nöjd människa!

Jag älskar er med!

för övrigt?

It's a mystery to me
we have a greed
with which we have agreed

You think you have to want
more than you need
until you have it all you won't be free

Society, you're a crazy breed
I hope you're not lonely without me

When you want more than you have
you think you need
and when you think more than you want
your thoughts begin to bleed

(Eddie Vedder - Society)

//Arnell

.PS. Meadow City made me to the person I am.DS.

avtrubbat skitsnack

solen gick ned som på beställning...det är vår, fast det känns som höst när träden ser spöklika ut i den nedåtgående solens sista ljus. vinden drar med sig löven i förunderliga konturer och jag känner mig levande, avtrubbad men fortfarande levande.
det är något speciellt med miljön under hösten, och jag kan inte mer än längta tills den kommer, när många drar på sig depressioner hittar jag glöden att värma mig med...det är långt dit, det skall visst komma en blommande vår och värmande sommar...vi får se!

syster mi ansåg att jag borde utveckla mina tankar, uttrycka mig med mer argument, och hon har rätt, om man vill ha något att läsa som följer den linjen, och den dag ett ämne kommer som jag gärna diskuterar kommer jag gå henne till mötes, men nu, idag, är jag inte särskilt intresserad...men tro mig, det kommer säkerligen

jag kisade igenom text-tv på jakt efter nyheter som skulle beröra...det kändes som en enda lång väg mot omöjligheten...och jag ska bli samhällslärare, fy satan!

men det här med alla interna konflikter som ramlat genom Nordafrika hela vägen bort till Mellanösterns slutliga kustlinje känns inte längre som nyheter, ingen aha upplevelse, snarare och? igen? fortfarande?

är det så konstigt att folk gör uppror mot förtrycket? är det så konstigt att folk vill åtnjuta det vi i trygga väst åtnjuter? är det så konstigt att man vill ha fria och öppna val? är det så j-vla konstigt att det som sker, verkligen sker? NEJ!!! det känns bara som om det är lite sent påkommet, vad har de tänkt? varför har inget hänt tidigare?
kanske har det med förtryckarstater att göra, men hur kan man helt plötsligt bara vakna upp och anse att det liv de lever inte är rättmätigt, har de verkligen varit helt avskalade från omvärlden? ingen människa kan vara så naiv, INGEN!!!

om det bara var kvinnor som styrde världen, skulle den se likadan ut? (när det kommer till diktaturer gäller denna fråga) svaret är troligtvis nej, om inte Sarah Palin var president i USA förstås...det skulle vara en världslig katastrof...

om vi snabbt förflyttar oss från misären och krigen i en del av världen till översvämmningarna i Japan, är även detta en nyhet som börjar göra mig likgiltig och avtrubbad...är det inte Japan, är det Australien, Haiti, Indonesien osv...jag vet, det låter osympatiskt, men det är svårt att känna något när en katastrof byts mot en ny, och jag vet det har självklart med att jag lever där jag lever...för de som upplever detta är det en helt annan saga...en saga jag inte vill berätta för min son innan han skall sova!

vad ska man säga, det är trist!
______________________________________________________________

Johan (och Maria såklart) var här i helgen, det var fantastiskt, vinet flödade och samtalen spirade och jag älskar varje minut av det...vi är som barn som upptäcker livet, som roar oss ohämmat och som skärmar av omvärlden, det är en fantastisk känsla...dock känns Edsburk som lite smolk i bägaren, men det kan jag nog späda ut och dricka upp ändå!
______________________________________________________________

min kurskamrater väntar på domen, sitter fast på infektionskliniken med en trasslig sjukdomsbild som skall studeras och säkerligen diskuteras...trist för dem...
______________________________________________________________

känns som jag redan sagt för mycket fast ändock ingenting...slut för idag, tack för idag!

//Arnell

.PS.There's an virus in Meadow City, hope it doesn't get worse.DS.

ut ur dimman in i verkligheten

har gått som i dvala, har letat efter ro för min skakande hand...har letat efter slutet på en väg mot evigheten...hur skulle det gå?

har äntligen landad, känslolös och fattig på empati för smärtan som växer sig starkare i det sorglösa landet vi lämnat bakom oss. det är skönt att vara hemma, skönt att bosätta sig i den trygghet man lämnade...

det är skönt att somna in bredvid någon som får själen till ro, som vaggar en som ett barn helt utanför medvetandet. det är skönt att vakna upp i en stökig säng med samma barnaleende som ber om frukost fast klockan inte ens hunnit återhämtat sig från gårdagens strapatser.

allt kändes som en enda stor bakfylla, vad hade man gjort och vad skulle man göra med det? jag tror att jag vet vad jag gjort, och jag antar att jag håller på att göra det som man bör göra med det, bearbeta!
__________________________________________________________________

sitter och drunknar i LW...har saknat honom mer än jag trott, har inte återförälskat mig i hans texter på ett tag, så det var kanske på tiden...

"jag hoppas det ser ut som att jag vet
fast jag har faktiskt ingen aning
och du viker min knän
jag svara på ett språk jag inte kan
och kommer under med en varning
och du, du är alltid suverän"

(Lars Winnerbäck, Fribiljett mot himlen)

fråga mig inte vad det betyder, för jag har ingen aning, den strofen bara satte sig...

tveka aldrig på mig, tro inget ont om mig, och försök bli förundrad när jag försöker...
jag försöker vara alla till lags, försöker göra saker jag inte är så bra på, har ibland svårt att visa intresse, men ge inte upp, jag är genuint intresserad av oss, ingen kan tro något annat!

//Arnell

.PS. Nothing new in Meadow City.DS.

A Long Way From Africa

så har man åkt, spenderat och kommit hem igen...

den 17 feb. åkte vi, några utvalda studenter till sydligare breddgrader på oanade äventyr.
tre veckor spenderade vi i Kenya och Tanzania, en upplevelse som satt sina spår...

Vi har sett saker ingen människa ska behöva uppleva, ätit mat ingen skall behöva äta och gjort våra behov där inga människor skall behöva göra sina behov och några av oss har säkert genomgått personliga förändringar som alla skulle behöva göra. man inser rätt snart att man är en jävligt lyckligt lottat människa. vi gnäller över saker vi inte har, som människorna i Kenya inte ens vet vad det är, vi vräker i oss mat och gnäller när det är för lite krydda medan människor letar efter mat i sophögar.

Vi har stirrat misären i vitögad, försökt fly bort med skratt och galenskap, men allt återvänder när man börjar sortera sina upplevelser, allt kommer att finnas där när vi tar ett beslut. jag tror att många av oss känner att vi vill göra förändringar, men det är svårt, ett djupt rotat system av korruption och orättvisa tar tid att förändra, men alla måste vi försöka. vi kan inte längre sitta och se på när världen försvinner under våra fötter, vi kan inte sluta tro att det går att förändra, vi borde alla försöka dra våra strån till stacken...det är synd om mänskligheten!

vi kom som de vita kolonisatörerna och bevakade läget, vi pratade om det men dränkte det i smaken av oss själva, våran självgodhet tar alltid överhand och vi ville inte riktigt kännas vid vad det var vi såg, det är så svårt att relatera till, det är svårt att förstå hur det kan var som det är, men vi får försöka, vi måste vilja mer än människor velat innan oss!
___________________________________________________________________

för egen del har jag svårt att ta till mig, resan har inte förändrar mig mer än att den gett mig otroliga erfarenheter som jag tänker sprida vidare som pollen en stormig dag. implentera kunskaper i mina framtida lärjungar och försöka få dem att vilja förändra - det är snuskigt viktigt!

jag försvann några dagar i dimman av mig själv, letade efter mening med mig själv och resan, jag vet inte vad jag fann, men jag letar fortfarande efter det som förändrat mig, om jag förändrats över huvud taget dvs.

Tur att man har varandra i en grupp, att man slipper slitas mellan olyckan och lyckan på egen hand, att det alltid finns någon att ramla tillbaka på...skönt att veta att man kommer hem till tryggheten där hemma, hem till framtida fru och barn...

ibland kände jag mig kall och empatilös, och kanske det är en del av mig jag måste arbeta med, kanske är det en del som inte går att förändra, men vad fan, man är inte mer än människa...
__________________________________________________________________

för övrigt "ett förhållande bygger på kompromisser tills kvinnan fått rätt" (jag)

//Arnell

.PS. There will be no more Secrets in Meadow City.DS.