vi föll så hårt, så länge och när vi äntligen tog mark var vi vilsna någonstans mellan Vedatexter och Samsara, allt var lite ogenomträngligt, allt var lite svårt...pennan hade för länge sedan slutat att skapa bokstäver, som bildat meningar, som vi egentligen inte förstod, som vi egentligen inte ville veta av...det kommer nya chanser, och vi lär behöva drunkna med Siddharta och Ganesha för att förstå vad det egentligen är vi håller på med...

...Jag fu*kade upp tentan idag...men vad gör det om 100 år?

Det var evigheter sen, tiden passerar så snabbt, som barn är allt så oskuldsfullt, lekfullt men ändå allvar, och här står man nu, 24 sommrar senare och ger livet en kort återblick, jag njuter...

Han ramlade runt i lägenheten idag, som ett yrväder en aprilmorgon, med ett glädjetjut skrek han sig själv till sömns, han hade en underbar tid...hela hans värld var som fången i en lite bubbla, och jag ville in, jag ville veta vad han visst, jag ville känna vad han kände...glädjefulla barnskrik skulle man vilja uppleva varje dag...det är de som är mina byggstenar, det är tack vare dem jag ramlar ur sängen på morgonen och springer rakt in i Dantes inferno!

Jag gör det gärna varje dag...om de avslutas med yrväder och glädjetjut!
______________________________________________________________

Vi var på Kolmården, såg djuren som inte riktigt passade in, som troligtvis kände sig lite uttittade och missanpassade, som jag...han var glad, alla var glada när solen sken mot oss och ändå lockade det alldagliga som mest, det som han kunde relatera till...BONDGÅRDEN...det var getter och kossor och hästar och grisar...de är bättre än alla savannens djur och jag inte annat än tveksamt fundera om jag håller med...tror inte det!!!

Apor ska det vara!!
_______________________________________________________________

Vi får se om A-C H. ger mig en chans, att orka sommaren!

//Herr Arnell

Long time no see!

Det var ett tag sen, eller hur?

Det var alldeles för längesen för att det ska göra oss rätt, men det var kul och det varade ett tag!
Johan o Maria kom hem till oss i helgen, det var ett möte jag sett fram emot, ett möte som måste ske oftare...tänker inte skriva en kärleksförklaring, men ändå!

Även om man inte träffats på evigheter så känns allt så banalt enkelt, vi roar oss bara åt varandra, så som vi en gång gjorde i ungdomens dar, och när vi umgås verkar tiden stått still...kan det inte alltid vara så, kan vi inte alltid finna tid att göra saker ihop...tyvärr inte, vi lever våra liv, och det ska vi väl ändå vara j-vligt glada över!

I helgen spelade vi spel, och skrattade fram till småtimmarna, tills min son fick fnatt och gick "all in" med crazy, men som sagt det var redan småtimmar och Johan o Maria hade en bit hem, jag hoppas att det var värt det!

Söndagen spenderas i ett "koma" och vi åkte till Skruket. Åt Oxfilé m. potatisgratäng, det var gott!

Sen insisterade Christine på att vi skulle börja röja lite bland det som någon gång ska bli en del av mitt arv, och tro mig, det finns mycket skit att röja upp där ute...34 år av samlat skrot!

Vi älskar varandra (Jag och Christine alltså) och inget kan ändra på det, ingen kan ändra på det, och jag lovar att vi kommer att dö tillsammans!

För övrigt kommer jag i September få min insändare publicerad i Pedagogiska Magasinet (för er som har den, läs den!)


//Herr Arnell

.PS. Meadow City is on fire! .DS.