things we lost in the fire

hela världen stod i brand och hettan gjorde mig nervös...inte kunde detta vara slutet, inte kunde detta vara tiden när vi skulle förskjutas mot sämre tider?

packade sin väska och försvann, som en skugga som skyggar från ljuset, som en skadeskjutet djur drog han sig tillbaka...själv stod jag kvar som en förlamad och såg tiden passera i ultrarapid...allt vi någonsin gjorde känns som en spark i skrevet på den människa jag är idag, människor gör HLR på en för längesen död patient...vi kommer aldrig tillbaka...

jag lämnar några efter mig i en desperat jakt för att nå fram till de framför mig, det är ett moment 22 som jag inte kan hantera, som jag inte kan vrida mig runt och komma över...det är som det är...

lyft mig upp, gör mig glad, var min hamn, jag måste finna ro för min skakande hand, jag måste bygga upp alla värderingar från början, måste höja blicken, se framtiden som det vackra det är, inte det skrämmande det kunde vara...

jag försöker leva fullt ut, försöker fullfölja mina mål, försöker vara en bättre man, men ibland känns det som ett oändligt nederlag

många menar att det alltid kommer ljus efter mörkret...men borde det inte komma mörker efter ljus med?

jag vet inte, jag vrider mig u t o i n, men får inget grepp...egentligen kanske jag bara är ensam här på en bakgård i en stad med storhetskomplex, allt är så förbannat tyst, ingen säger ngt, ingen vet vad som skall hända...jag dricker ur min kopp kaffe (som för länge sen kallnat), sätter på en film jag sett för många gånger och försöker somna i soffan...en trasig själ i en hel kropp som inte förstår...
_______________________________

det lät mörkt, det lät ångestfyllt, det lät kanske inte alls så bra, men ta det för vad det är, ord som skapas i samma ögonblick som fingrarna vandrar över tangetbordet, inget annat, inget genomtänkt, ingen ni behöver försöka förstå er på...det är bara Jag, och allt låter mycket bättre med en ton av bitterhet!

älskar!

//Herr Arnell

.PS. Meadow City is burning, can anyone save us?.DS.

Livet är stort

mitt liv går i ljusets hastighet och ibland är jag inte mer än obeservatör av det som händer...det tar mig ut till ingenstans och överallt...det bromsar till vid händelser som sker men jag kan inte styra...

går i en dimma, känner inte längre saker, smakar inte samma, luktar inte längre, är ständigt trött...det brukar gå över, säkert denna gång med...eller är jag bara ett korthus som snart rasar?

mitt liv lever, men är det j a g som lever det, eller är jag den ständiga observatören

oh..vad ska vi ta oss till?

när man samtalar med människor, anser de alltid att jag kommit så långt, och det har jag...men jag är ledsen, ibland tycker jag att jag levt för mycket, och jag kan inte hjälpa det, kan inte förklara det, det bara är en del av mig som ständigt kommer dragandes med sina mörka demoner och försätter mig i en form av känslolös dvala...jag vrider och vänder, och oftast finner jag en väg ur, men ibland känns vägen avlägsen, som en oas i öknen, som ett torkande vattenhål, som den sista bit av luft som finns för mig att andas...

förlåt...det är svårt att tala om det, för jag har aldrig några förklaringar...inga argument som håller...jag kan inte mer än bara vara!

det kanske bara är så att livet ibland är för stort för mig att kunna absorbera, allt som händer, allt som borde hända, kanske är det saker som händer som skrämmer mig, kanske gör livet mig lite illa till mods...kanske är jag en av alla dem?!?

jag älskar, och jag gör det gärna, ogärna och alltid...finns det kärlek till allt, alla och ingen, måste man dela med sig?!?

"What a wicked game you play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To make me dream of you"
___________________________________________________________________

imorn är en ny dag, kanske är jag redan då på väg ur snåren...låt oss hoppas på det!

//Herr Arnell

.PS.Things no longer feel the same in Meadow City, but a brighter day is in sight.DS.